Varför denna blogg kommer misslyckas

Jag var lite osäker på vad kalla detta inlägg. Det var en grej/idé som kom fram från ett av Verkets finansierade projekt, om olika användarmönster på nätet. Huvudfrågan kan sägas kretsa kring vad som händer när ny teknik (som social medier) och den speciella kultur som utvecklas där möter arbetslivet. Yngre användare som får ett arbete idag har med sig användarmönster som inte utformats för direkt yrkesmässig användning. Kommer tanken med användare som samtidiga producenter och konsumenter, med snabb utveckling av nätgemenskaper att kunna fungera ihop med dagens ledningsstrukturer?

Copyriot skriver om länkande gäng, som vi ser rätt mycket av. Det kan handla om de så populära modebloggarna, humorbloggarna eller dreven kring politiska frågor som FRA:

Alla politiska partier har bestämt sig för att “sociala medier” som måste användas maximalt under detta valår, vilket har gjort nätet “översållat med politikerbloggar som startats helt utan lust eller nyfikenhet”.

Jag ser offentliga organisationers inblandning delvis vara lite åt samma håll. Man mutar in sin plats på nätet. Det är endast några få som gjort det med ”lust”. De lyser desto starkare kan man konstatera.

Nätaktiviteten (speciellt politiska) är kanske en misstolkning av andra lyckade kampanjer? Man överför en succé till ett annat område utan att ha förstått vad det egentligen handlar om. Ambassadören och kampanjarbetaren Matthew Barzun är i CS inne på en sådan förklaring till alla försök att kopiera Obamas kampanj; man tror att det räcker att ha massiv Twitterbevakning så blir man en vinnare. Barzun som också är ett namn inom nyheter på webben (Cnet) menar istället att det var low-tech som avgjorde det amerikanska valet. Det vi ser i valrörelsen i Sverige kommer, verkar det som, inte alls fungera på samma sätt. Det ser för tillfället ut som om man fyller de olika kanalerna med information för att ingen annan ska få övertaget. Kanske detta kommer förändras när vi kommer närmare valet i höst.

”bloggar skapar Gemeinschaft, papperstidningar skapar ett Gesellschaft” citerar Copyriot, och jag fann det en passande förklaringsmodell. Det är kanske därför Verket är dömt att misslyckas här. Vi har fel verktyg till rätt sak. Rätt, i meningen att vi möjligen inte är ute efter ett Gemeinschaft (läsvärd länk som förklarar begreppen) utan trivs bra i vårt företagsliknande sammanhang med delegerade roller. Det är inte det sociala vi är ute efter, även om vi agerar som individer. Vår drivkraft är individuell och inte i grunden social.

Jag tänkte på våra drivkrafter när jag läste vidare hos Lisa Magnusson, som skriver under devisen ”Privat, men aldrig personlig”. Min egen utgångspunkt skulle möjligen vara tvärtom, ‘personlig men inte privat’. Hon liksom jag skriver i tjänsten, kan man säga. Det blir i alla fall ganska olika resultat till slut. Jag tolkar Magnussons inlägg Tekniken uppmuntrar till likriktning igen så att vi har fel verktyg till rätt sak.

Det båda sidor i den politiska världen konstaterar är att den likriktande kraften just nu inte är meningsfull. Sanna Rayman är inne på samma spår och är inte road när vi går ”från det initierade och spretiga till något bredare och plattare”.

Det är inte ovanligt att se nätaktiviteter (min tolkning) under devisen ”varken privat eller personligt”. Det kommer bli intressant att följa utvecklingen när en generation som både är privat och personlig möter arbetslivet.

Annonser
Det här inlägget postades i link, opinion och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s