Saknaden av en telefonlina

En av mina favoritbloggare Virginia Heffernan skriver i NYT om Funeral for a friend – den bortgånga vännen i detta fall är den analoga telefonlinan. Vi har redan glömt bort den intrikata etiketten och de många reglerna som fanns kring vanliga telefoner.

Man ringde aldrig under middagen, och specielt inte samtidigt som  andra åket i slalom. Rösten gick fram så klart och ostört att det gick att få en nära relation över telefonsamtal. Man kände igen den man talar med på rösten. Rösten var din väns röst, på riktigt. Det var så bra kvalité och behagligt att man kunde prata i timmar. Det var som ett rikigt samtal, där pauser och fraseringar var så tydliga att man nästan aldrig talade i munnen på varann. Inga samtal bröts eller kopplades ned spontant.

What a many-splendored experience it once was to talk on the phone. You’d dial a number, rarely more than seven digits, typically known by heart and fingers. You’d refrain from calling after 9 p.m. or “during dinner”; there were many ideas of politeness around phones, and those ideas helped people pretend that the emotional chaos telephones fostered by all that ungoverned, nonpresentational, mouth-to-ear speech — like whispering across great distances — didn’t exist.

You’d endure the long brrrings with a pleasant stirring of nerves, a little stage fright. As many as 10. To give the household a chance to rally. On “Hello?” you’d identify yourself and ask after the person whose voice in your ear you, having waited, now profoundly desired. In the absence of the grammatical spasm of “This is she,” you’d learn whether your friend was “in” or “out” or somewhere in between (weird parents sometimes said “indisposed”), while your patience was casually requested (“Hold on a sec; she’s in the den”). You’d express thanks for the answerer’s good offices. More waiting. Offstage noise. Voilà. Up would come the voice. Lucid, expressive, a perfect sonic spectrum: in those days a friend’s phone voice was as much the friend as was her body in physical space.

A conversation could last hours upon dazed hours, as you sat on your parents’ bed, twirling the curly cord, or hauled the house phone into the bathroom, the better to monopolize family telecommunications. Chortling, gasping, sighing, sobbing, throats catching or forming word after idle or impassioned word: you made every sound that humans make and thus joined your solitudes.

Det här inlägget postades i news och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.


Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in: Logo

Du kommenterar med ditt Logga ut /  Ändra )


Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )


Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )


Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )


Ansluter till %s