Återanvändning/remix

Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga biblioteket, skrev ett Försvar för återanvändning av digital text ett tag sedan. Artikeln ställer frågan vad det innebär att vara kreativ när det redan finns ett överflöd av text, ljud och bilder – är det att återanvända text, eller är det att skapa ny text som är av relevans? Vad har mest värde? ”Webben flödar ju över av text så varför skriva mer?” frågar sig Snickars och pekar på att själva hanteringen kanske nu står före skapandet av mer information.

Det är ingen solklar fråga, definitivt inte en med tydliga skiljelinjer. Här finner vi, till exempel, inslag som retweets, bloggflöden som sammanfattar och filtrerar (aggregerar) andra flöden, delade länkar (share) i Facebook, Pinterest etc. Vem som skrev nyheten i orignal är det sällan något som vet eller ens bryr sig om. Skillnaden mellan en retweet jämfört med att skriva en ny tweet är av mindre intresse.

Kopieringen sker ofta genom byte av format. Det är lite som fotografi, som kopierar den värld som den fångar bilden från. Ett foto är en föreställande och kopia av ett ögonblick, men i nytt format. Sedan finns det så klart olika grader av transformering i kopierandet, något som en del vill kalla kreativitet och som möjligen skulle skilja på på meningsfull kopiering och ful-kopiering (utan nytt värde). Jag vet inte om det blir en klar definition på vad som är eftersträvansvärt, då värdet alltid bestäms av mottagaren och inte avsändaren.

Denna bild är ett fotografi av ett fotografi av Robert Polidori, som tagit sin bild stående på Versailles och riktat kameran mot en målning av Napoleons intåg i Berlin. Mitt fotografi togs på en utställning just i Berlin.

Inte minst detta att agera som mänskligt och subjektivt filter är ett betydande bidrag till kopieringen. Filtret kan, i nästa led i kedjan, addera värde kring vad man kopierar och på vilket sätt. Jag är själv aktiv inom en viss musikgenre och agerar filter genom att välja ut och sätta ihop en samlingsskiva varje månad. Att filtreringen handlar om nyanser och att addera värde lager-på-lager visas av att många låtar i mitt urval i sin tur är covers, remixer och kopior på andra låtar. Vilken musik som helst är i sig självt en kopia, då den bygger på tradition, upprepning och externa influenser. Är det då framförandet, hantverket, eller den unika sammansättningen/sammanhanget i lyssningsögonblicket som är originalet, och var går gränsen mellan remix och kopia egentligen? Johan Ronström skriver om en postdigital musikupplevelseskala:

…mellan 1 och 10, där 1 är (en exakt reproduktion av) ett tidigare framförande, och 10 är något helt nytt, aldrig tidigare hört. Givetvis kan man aldrig nå vare sig 1 eller 10.

Några tankar finns i artikeln som också är relevanta ur vårt eget perspektiv, innovation och tillväxt:

Hur man bäst främjar nytänkande och innovation i den digitala domänen är förstås en återkommande tvistefråga; den senare termen figurerar till exempel 30 gånger i regeringens nya digitala agenda – kopiering nämns inte alls. Ändå kopierar vi alla hela tiden, och det finns förstås också en rik litteratur-, musik-, medie- och konsthistoria kring appropriering, upprepning och återanvändning.

Jag vet  inte vad detta leder till. Kanske att allt är en remix? Det finns en bra video (15 minuter) på detta tema, Everything is a remix, av Kirby Ferguson. Rekommenderas. Jag gillar speciellt den historiska tillbakablicken över varför vi talar om kopior och varför vi ofta försökt hindra kopior.

Annonser
Det här inlägget postades i opinion och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s