Wikipedian in Residence på svensk myndighet

Riksantikvarieämbetet visar en väg till förnyelse och nya arbetssätt, och det är inte första gången heller – vi har tidigare uppmärksammat deras insatser med digitala plattformar som Platsr och Kringla. Nu tar de in två Wikipedian in Residence. Dessa personer ska bidra till att artiklarna på Wikipedia som rör kulturarv är av hög kvalitet.

Wikipedian in Residence är ett koncept där en van Wikipedian befinner sig på plats hos en organisation och hjälper till med förståelsen för Wikipedia och lägger grunden för ett vidare samarbete. Hitintills har det varit 16 Wikipedians in Residence över hela världen.

Det finns många tidigare försök med konceptet ”in residence”, som artist in residence. Detta har rötter så långt tillbaka som början på 1900-talet och har genomgått ett antal omvandlingar på vägen. Det har förekommit att universitet och olika hantverksverkstäder tagit in sådan extern kompetens. Det är inte ovanligt att miljöer endast fokuserar på vertikal kunskap och att det leder till brist på nya perspektiv.

Idag tycker vi det närmast självklart att olika gestaltande konstnärer jobbar i glasindustrin, för att bara ta ett exempel. Men så har det inte varit i alla tider.

Andra roliga exempel har varit – märkligt nog – flygplatser som använt sig av writer in residence. Utmärkte novelisten Tony Parson hängde på Heathrow och fångar det som vi stressade resenärer själva inte riktigt förmår uppfatta.

Airports are places of extreme emotion where people come and go and experiences begin and end.

Often when we travel we find ourselves in such a hurry to get to our end   destination that we fail to appreciate the individual stories and moments   happening before us.

Min personliga favorit, filosofen Alain de Botton tillbringade också en tid på terminal 5 på Heathrow. Det här är riktigt bra TV och värt sina 8 minuter. Han noterar att flygplatser är bland de mest trista industriella byggnader som finns men att där samtidigt utspelar sig otroligt känslosamma scener. Däremot är det numera endast småbarn som visar upphetsning över något så märkligt att en människa kan flyga genom luften. Samhällets över- och underklasser är numera avskaffat, men på flygplatser så förstärker man klassindelningen till smått vansinniga nivåer. Hur konstigt det är vid landning att höra sitt eget modersmål när det i öronen fortfarande klingar av ljudet från en afrikansk matmarknad. Det hela är ren poesi.

Annonser
Det här inlägget postades i Open Innovation och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s